Xerox och hans tunga...
Det är så roligt för dom har börja lekt med varandra nu.
Xerox är fortfarande helt galen
Så fort man lyfter upp honom så kastar han sig till höger och vänster och bits oh morrar.
Pratade med Jörgen och Johanna idag. (dom som har Plexus, Xerox´s pappa) så nu känns det mycket bättre.
Har ni någonsin känt att allt ni gör med/mot era hundar är fel? Att hur man än gör, så protesterar han?
Har ni känt att ni liksom börjat tvivla på er själv och er egen förmåga - att ni verkligen gör rätt?
Så har jag gått och känt nu i ungefär 5dagar!
Det är den värsta känslan man kan ha... enligt mig.
Man vill ju bara väl, men det känns som om det blir fel.
Men efter mitt och Johannas prat så kändes det som sagt, mycket,mycket bättre!
Jag fick nya krafter och fick det svart på vitt att vi INTE gör fel! Det kändes så skönt att höra!
Vi tänker fortsätta med taktiken vi haft från början och fortsätta spela som ett lag!
Man får inte glömma att Xerox är mycket underbar också! Han ger glädje och man får sig många skratt åt allt tok han hittar på!
Det är bara såhär han är, JUST NU; han har så mycket GO i sig, det är fart och fläkt hela tiden. Inte en lugn stund förrän han sover. Han ÄLSKAR saker och vär gärna omkring på såväl plast som järn i munnen, han är underbar!
Jag vill börja jobba ordenligt med honom, men det får vänta tills han är runt året, med motion och så.
Nu får det bli lite lätta spår och andra roliga lekar!
Såhär ser han ut när han sover. Det är han och hans tunga!! den där tungan är välkänd nu! ;-) hihi
Tack Johanna och Jörgen för pratstunden idag!
/Angelica
Jaaarå den där känslan av att ens hund kanske är en genmutation av Loch ness-monstret och Gollum har man ju tänkt på några gånger. Men han är förbannat söt den lilla gosingen! Dää blir till å skaff en till Rico helt enkelt. Kommer ni och hälsar på mig snart? Alltså för man vet ju inte om min sävlighet kommer sitta i för alltid, och du har ju skrytit för Helena hur långsam jag är. Skulle väl vara synd om hon missade århundradets segaste människa menar jag! Pussar och kramar till Hel-Lena & Angel (som i fiske)-Ica från eran evigt ogifta fröken Westberg
Haha! Jepp, vet preciiiiis hur du känner dig... Så har vi känt från och till med våran Rejsa (som är från J & J!), men man får prova sig fram och bestämma vad som är okej och inte. Men det lönar sig i slutändan, om man orkar hålla ut! :D Rejsa har varit helt tokig nästan hela sitt första år, men efter första löpet så blev hon som en ny hund - lugnare och mysigare framför allt. :) Nog har hon sina knäpp-ryck lite nu och då, men nu sliter man inte håret när hon har dem utan nu känner man henne så pass väl att man vet att det går över och vad man kan göra åt det. :)
Hang in there! :)
/Erika
